Copper Fox – 2010

[Ett litet reportage från ett besök jag gjorde när jag bodde i USA 2010-2011]

Destilleriet ligger vackert i en glänta vid en porlande bäck i skuggan av de blådisiga bergen i bakgrunden. Trakterna är kända sen länge för hembrännare, och skyltade slagfält påminner om gamla stridigheter mellan olika klaner. På golvet i det gamla stenhuset ligger malten och gror, och i pannrummet intill kondenserar spriten från kopparpannan i en traditionell wormtub. Visst låter det som Skottland, men i själva verket är vi i USA. Närmare bestämt mitt i hemmbrännarbältet i skuggan av Blue Ridge Mountains i sydstaten Virginia. Här gör Copper Fox distillery en till synes traditionsenlig europa-stylad Whisky. Vid en närmare titt hittar man dock avvikelser från det traditionella som jag aldrig sett maken till på ett whiskydestilleri tidigare.

Rick Wasmund har drivit Copper Fox destillery sedan han sadlade om från en bana som ekonom till egen brännare i whiskybranschen. Efter ett par år med en kompanjon på ett delat destilleri startade Rick själv i de nuvarande lokalerna 2005.

Efter att ha ringt på dörrklockan öppnas den tunga träporten som ger associationer till en kyrka och jag visas in i mottagningsrummet där en samling gamla omaka länsstolar och soffor är ordnade runt ett bord och en vedspis. Både katter och hundar har gjort sig hemmastadda och det känns allt annat än turistigt som besökscenter, men väldigt charmigt och mysigt – i alla fall om man gillar husdjur. Tittar man åt vänster från det stora centrala rummet i den forna ladan hittar man mältningsgolvet och kölnan, till höger ligger köket, pannrummet och bortom det fatlagret. Går man rakt fram och ut på andra sidan kommer man till en grässlänt ner mot bäcken där lite omaka trädgårdsmöbler fungerar som ett utmärkt provnings och njutningsrum.
(I ett avskilt rum i destilleriet ligger butiken där jag till min förtvivlan får veta att kepsarna är slut, jag får således fortsätta att bara göra reklam för Jack Daniels produkter på huvudet.)

Golvmältning

All säd till produktionen kommer från en arrenderad gård i närheten. Att arrendera var en liten abrovink som behövdes för att få tillstånd att sälja sin sprit direkt till kunderna som kommer på besök. Idag säljs enbart produkter gjorda på mältat korn, eller kornmalt i kombination med omältat råg, men experiment görs även med den för regionen numera traditionella majsen som bas. Kornet, som är av lokalt framtagna sorten Thoroughbred stöps och mältas i batcher om ca 600 kg. Stöpningen tar 3 dagar och sedan tar mältningen 5 dagar. Vid mitt besök i mitten av oktober har precis mältningen dragit igång för säsongen, men då det fortfarande är runt 30 grader ute måste en lufkonditionering kyla mältrummet för att inte processen ska skena. En liten skylt påpekar att Loch Indaal ligger drygt 500 mil bort. I samband med att Copper Fox startade gjorde Rick praktik på Bowmore som ju ligger vid Loch Indaals strand på Islay och där kanske närmaste manuella mältningsgolv finns.

Grönmaltens tillväxt stoppas sedan i en till synes traditionell kölna, men istället för torv eldas den gamla järnspisen under nätgolvet med körsbärs- och äppelved. Torkningen avslutas sedan med en byggfläkt av en typ som känns igen väl av en som haft översvämning i källaren. Rökningen med ved ger en helt annan och mycket lättare rökkaraktär än torv, och det finns inga associationer till jod, medicin eller hav i spriten. Jag presenteras jag också för the Master Of Malt, Mom helt enkelt. Ricks mamma Helen driver Copper Fox antikvitetshandel som ligger på samma gård, och hon hjälper även till med mältningen som kräver en del vaktande på udda tider.

Dubbelpanna

Destillationsutrustningen ser vid ett första ögonkast ganska traditionell ut. En mäskpanna på drygt 1 kubikmeter och en betydligt mindre spritpanna av koppar som rymmer drygt 100 gallon (1 gallon är ca 3.8 liter, räkna själv). När jag undrar hur spritpannan, som liksom svävar högt uppe i luften värms upp går det upp för mig att det är en så kallad doubler-panna. Den sitter helt enkelt som ett effekt-avgasrör på en motorcykel direkt påhängd på utblåset från mäskpannan. Den förångade mäsken kondenserar inne i spritpannan som alltid är fylld så att utloppet av ångor sker under ytan. Den varma ångan och trycket i pannan får sedan spriten att koka och förångas en gång till och på så sätt fås en dubbeldestillation fast i ett steg, och med bara en kondensor i systemet. Denna effektiva konstruktion är vanlig hos Amerikanska hembrännare och Bourbondestillerier brukar och kallas ofta thumper, då det ska puttra och smälla om den då den körs, men antingen körs den här för sakta eller så hör jag för illa. Från kondensorns utlopp går sedan en entums plastslang, som helt enkelt stoppas ner i ett hål i locket i sprit eller finkelbehållaren. Inga glasskåp med polerad mässing och hänglås så lång ögat når.

När Rick lyfter upp slangen från spritmottagaren kommer en liten rännil som vi tappar upp lite av i ett mätglas. Efter lite luktande och tittande konstateras att det är råg-varianten och att styrkan är på väg ner mot slutet av hjärteskäret. Destillationsresultat ligger på ca 150 proof, dvs ca 75%, men späds i enlighet med Amerikanska regler ner till dryga 60 innan det läggs på fat.

Tesprit

Lagringen på Copper Fox är allt annat än traditionell, och man kan knappast säga att spriten får vila i faten. Först får spriten en rejäl hästspark för att starta mognaden. Den fylls i stående gamla Bourbonfat. I locket har en lucka sågats upp och genom denna stoppas tygpåsar fyllda med kolade bitar av ek och körsbärsträ, väldigt stora tepåsar kan man säga. Precis som med fat i Skottland används både nya och ”refill”påsar för att ge önskad träsmak och färg. Efter ca 16 månader i detta stadium läggs spriten så över i mera traditionella fat och läggs att vila inför spurten några månader eller kanske upp till ett par år om det ska exporteras till så petiga världsdelar som Europa och där få kallas Whisky.

Den slutliga spurten innan buteljering kan man tro vara inspirerad av en Finne då den sker i en bastu. Dock kommer inspirationen från bland annat den snabba lagringen och det bra resultatet hos Amrut, det uppvärmda lagerhuset som ger Blantons berömda Bourbon och Amerikanska maltkollegorna på Stranahans som på hög höjd i Colorado också har uppvärmda lager. Bastuprocessningen sker genom att faten stoppas in i ett litet isolerat rum och utsätts för rejäl värme i omgångar. (Innan bastun byggdes lades ett fat helt enkelt upp på sågbockar med en kupévärmare under och med några filtar lagda över det hela för att bevara värmen.) Mellan värmecyklerna rullas faten, om inte i snön som efter ett bastubad så i alla fall till mältningsgolvet och tillbaka för att få ordentlig fart på träkontakten. Sen töms satser om 2 fat som buteljeras för hand i en synnerligen manuell apparat helt utan färgning och kylfiltrering.

De milt sagt oortodoxa lagringsmetoderna har vuxit fram genom åren, och mottot är att den senaste batchen alltid skall vara den bästa. Den whisky som säljs nu är batch 43, så antingen är den väldigt bra eller så var kanske de första inte så lysande. Experimenterandet började med en fundering på om man inte kunde lagra på fat av andra träslag än ek. Efter kontakt med tunnbindare som varnade för riskerna med experimentet, och en fundering på kostnaderna, kläcktes iden med att helt enkelt såga upp fatstavarna i bitar, kola dem och dumpa dem i en glasburk ihop med spriten. Det hela känns mera som traditionell spritkryddning eller likörtillverkning, men det ger snabbt resultat. Längs ena väggen i fatlagret står en stor skänk fylld med dammiga glasburkar med sprit och träbitar i olika faser av lagring. Rick luktar o smakar på några och kommenterar att Valnötsträ ska man akta sig för. På skoj ordnades så att ett sampel testades på Scotch Whisky Research Institute i Skottland. De ansåg spritens mognad vara 7-8 år, medan sanningen var att den aldrig sett ett fat utan endast legat ihop med träbitar i en syltburk i mindre än 2 månader.

Singlemalten kallas blygsamt för Wasmunds Single Malt Whisky och rågwhiskyn för Copper Fox Rye Whisky. Malten buteljeras vid 96 och rågwhiskyn vid 90 proof, dvs ca 48 eller 45%.

Gör det själv

I Copper Fox konceptet ingår även gör-det-själv. Är man inte nöjd med den lagring som erbjuds kan man köpa tunnor och outspädd råsprit och lagra som man vill. Faten finns i storlekar från 2 liter, via 5 och 10 och upp till hela 180-liters Bourbonfat. Ihop med faten köper man sen lagom antal flaskor med råsprit. Köper man de ca 250 flaskor som behövs för ett helt Bourbonfat så lovar Rick att personligen komma och leverera. Rekommendationen för ett lagom fatinnehav anges till 12, och placering i baksätet på bilen eller i ett fönster kan påskynda lagringen.

Naturligtvis påtalas skillnaden som faten levererar vid olika ”fyllningar”, med en klar anvisning om att man när man tömt sitt fat skall köpa några nya flaskor råsprit och börja om igen. Jag frågar om någon har provat att Sherrymätta faten innan fyllning med sprit, och Rick visar en tunna som en kompis från Bowmore har haft med, som tidigare har innehållit Sherry.

Flaskorna med råsprit, som också säljs i single malt och malt/rågvarianterna och är avsedda för ytterligare lagring har en etikett med plats för egna anteckningar om smak och doft på den färdiga produkten när den återkommer till flaskan.

Whiskykällaren

För att prova på hemlagringskonceptet införskaffades två tvålitersfat och 2 buteljer vardera av malt och råg-maltspriten. Jag tänker dock vara så traditionell att de får ligga i ett svalt mörkt rum i källaren, men inspirerad av deras rörelseexperiment gör jag Maracasskakningar av faten lite då och då.

Först fylldes faten med vatten för att kontrollera att de var täta, och för att de skulle svälla om de inte var det. Det ena var tätt och fick bli ”Sherryfat”, det fylldes raskt med 1.5 l Kalifornisk Sherry (jo, här i USA får man kalla det för Sherry). Min tanke är att låta Sherryn ligga i fatet i en månad innan jag försöker mig på en first-fill Sherry lagring av Copper Fox Single Malt. Tanken med Sherryhanteringen är dubbel, dels at kanske få något av den klassiska nötigheten från Sherryfat och dels att dämpa attacken från ett helt nytt fat på malten. Jag har dock ingen förhoppning om att Sherryn ska vara något att ha efter fatresan.

Det andra fatet fylldes med råg-maltblandningen och jag hoppas på ett resultat mera i stil med den trendiga Rye-whiskyn. Enligt det bifogade informationsbladet brukar 4-7 månader vara lagom för first-fill lagring i dessa mikrofat.

Sherryn fick ligga i ungefär en månad innan den tappades ur och malten fylldes i. Malten fick sedan ligga i 3 månader innan den togs ut. Den var då påtagligt träig och med väldigt fin färg, men samtidigt tyvärr väldigt omogen. Jag bestämde då att försöka mildra fateffekten ytterligare och tappade raskt i Vodka. I detta fatet fick Sherryn ta värsta läckage o mättnad av fatet och bara ett par dl hade tappats. Däremot hade fatet som direkt fylldes med Rye efter 4 månader tappat 3.5 dl, drygt 20%. Resultatet tycker jag var bättre än för malten, med mera mognad. Efter några månaders Vodkafyllning har detta fatet nu fått en dos av Woodinvilles Bourbonmäsk.

En återfyllning Copper Fox malt & Rye fick tillsammans med Woodinwillespriten åka med i flyttcontainern till Sverige för att uppnå sjörullad whisky, men inte blev de bättre av det.

Provsmakning

Naturligtvis inköptes även den färdiglagrade singelmalten som buteljeras vid 48%. Efter 17 månaders lagring har den en djup gyllenröd färg helt utan färgtillsatser. Doften är torrt träig, tänk dig tillbaka till träslöjdens smörknivstillverkning. I smaken är också trä dominerande, tillsammans med röktoner, och en lite bitter spritighet i eftersmaken. Den kanske förväntade sötman från nya fat (eller fatbricketter) saknas och den är klart mera europeisk i stilen än släkt med Bourbon. Det är en ganska så tuff och krävande whisky, och jag tror att den skulle må bra av lite mildare behandling och längre vila i faten

Framtiden

När jag lämnar destilleriet återgår Rick till affärerna, och förberedelserna för ett möte om att utöka sina lagringsmöjligheter. Idag är fatlagret, som kanske rymmer ett 50-tal fat det som begränsar produktionen trots den snabba lagringen. Rick vill gärna komma ut på större marknader med sina produkter, och har skeppat lite av sin whisky till Europa. När jag berättar om Sverige, whiskyintresset och alla mässor där han skulle kunna komma i kontakt med intresserade kunder verkar han på väg att börja boka flyg på en gång. Idag (2015) importeras en del Copper Fox av Renbjer & Magnusson .

 

Trakterna

Copper Fox ligger i Sperryville, ett par timmars bilfärd från Washington DC eller Richmond Virginia. Längs vägen upp mot Blue Ridge Mountains åker man längs den vackra Shenandoa valley och följer i fotspåren av fälttågen från inbördeskriget för snart 150 år sedan. Vägen kantas av vita informationskyltar om till exempel i tät följd visar var general ”Stonewall” Jackson  sårades,  amputerades och sedan dog. Tvärt befinner man sig mitt på ett slagfält där gamla kanoner markerar de båda sidornas positioner på var sin sida om vägen. Över skogen svävar ofta majestätiska kalkongamar, vars storlek man ser tydligt vid de tillfällen man hittar dem kalasande på någonting i dikeskanten. Hela trakten är väldigt vacker, i alla fall när man kommit av från de stora motorvägarna och in på de mera slingriga vägarna genom de lummiga skogarna och upp genom de mer och mer kulliga trakterna mot Appalachernas berg.

Bara någon mil ifrån destilleriet kan man komma upp mitt på på ”Skyline drive”, vägen som slingrar längs toppen på bergskedjan i Shenandoa National Park. Ett otal utsiktspunkter längs den drygt 15 mil långa vägen ger fantastiska panoramor åt väster och öster, där man på Amerikanskt manér inte behöver gå ur bilen för att njuta.

Allt om Malt